Under de senaste veckorna, i säkerhet från alla oförutsägbara skyfall, har min mor arbetat med målet att en gång för alla röja bland lägenhetens gamla saker
Driven av oviljan att lämna allt till oss, till barnen, till mig och min bror, att omständligt behöva gå igenom och ta ställning till efter hennes död
Om jag inledningsvis upplevde och även uttryckligen sa till henne att hon inte behövde göra det, inte för vår skull, inser jag nu att hon verkligen behöver göra det, för sin egen skull
Med varje låda av gamla sparade föremål, brev och fotografier, kommer hon allt närmare sin egen utgångspunkt, beskådar sitt livs historia i handplockad form
Och för varje dag jag besöker henne har hon funnit något nytt som hon vill visa mig, tidslinjen för tillfället helt försjunken i det intensivt fotograferade sjuttiotalet
Alldeles brunbränd och med solblekt hår står hon leende på en av den grekiska övärldens många sandstränder med min far någonstans i närheten eller direkt bakom polaroidkameran
Lätt om hjärtat av att vara befriad från sin egen mors blick
Visst var jag vacker, säger hon, och det går det sannerligen inte att argumentera emot
Det går inte heller att undvika att se den kärlek som mina föräldrar en gång i tiden hade för varandra, den kärlek som man som utomstående med tidens stundtals brutala förändringar riskerar att börja ifrågasätta, att den överhuvudtaget kunde ha varit där, ens i början, men här är den, mitt framför mig, mellan mina så vackra och unga, ännu-inte-på-tio-år-föräldrar
Sedan, som om det är helt oundvikligt, börjar hennes ögon fuktas
På den drygt femtio år äldre person som jag ändå tydligt igenkänner från bilderna framför mig
På samma gång en påminnelse om hur mycket vi förändras, som hur lite
Min mor ursäktar sig med att gå vidare till nästa låda, i ett annat rum
Det är bara jag som bläddrar i fotoalbumet nu, jag med min naturliga distans, med min rakare nyfikenhet, jag bläddrar bakifrån, från slut till början
Min mor har numrerat alla bilderna och skrivit små tillhörande innehållsförteckningar
Namn, nationaliteter på människor hon och min far mötte när de luffade runt i den grekiska övärlden
Som hon stundtals drack alldeles för mycket samman med, hon ser alldeles blarig ut i ansiktet, grisfest står det som not, vi är inte längre i Grekland utan på Mallorca, två år tidigare
Året innan hon träffade min far, och överhuvudtaget satte sin fot i Grekland
Sedan sitter hon plötsligt där på det om somrarna familjehyrda landstället på Öland som jag redan kände till, lång och slank, arton år gammal, tio år äldre än sin kerubliknande lillasyster som sitter intill på utetrappan nedanför ytterdörren och ser alldeles lycklig ut av att få vara nära sin storasyster, som däremot ser lagom road ut, redan drömmande om den kommande grisfesten halvåret senare långt från den här platsen
Lillasystern som inte längre är en del av våra liv, som inte har någon aning om att hennes en gång så beundrade storasyster sedan fler år tillbaka är sjuk i cancer, och som ingen därför heller vet hur hon skulle reagera ifall hon visste
Det är inte här, vid detta enda fotografi av min mor och moster jag borde stanna, snarare är ju fotot i sin rena isolering korrekt som en begränsad skildring av den bristande relation de alltid hade, att min mors riktiga liv under de här åren utspelade sig över alla de hundratals andra bilder där de inte figurerar tillsammans, men det är här jag fastnar, det är här jag förblir, jag som inte intresserar mig för lyckan framför olyckan, svettiga leenden bland flyktiga främlingar på vackra strandkanter framför de förebådande tecknen på den krackelerande familjen, kommande mindervärdskomplex och slutligen, fullständig, oåterkallelig, uppbrytning
Alla till sist bara selektiva minnen av varandra