Ett ödesmättat utrop från chauffören på bussen hem meddelar att den inte stannar på någon av stationerna runt Älta centrum, något har hänt, han vet inte vad, hela området är avspärrat
Ska ni dit får ni stiga av på Ekstubben, södra Ältas mesta utkant
Hastiga, ängsliga blickar som ser sig om efter solidarisk bekräftelse
Minuterna senare väller de ut ur bussen, alla dessa människor ovana vid Ekstubben, ovana vid promenaden på nio-tio minuter det tar att komma fram till centrum
Själv går jag hit varje natt för att ta nattbussen till jobbet, jag kan det här, även under skinande, klargörande eftermiddagsljus, det är bara att gå med raska steg
Med lätthet placerar jag mig före den sävliga klungan, beskådar polis och brandkår, en ensam ambulans, invånare som står utspridda lite överallt och med korsade armar sammanbitet betraktar situationen
Lukten är vad som sedan kommer över mig, frän, sotig, som förbränd tjära
Bakom polisbanden som de draperat runt ett i sammanhanget nästan överdrivet stort område, skymtar jag hur en hel mittenlänga på ett av bostadshusen i Östra Stensö brunnit upp
Imploderade fönster, förkolnade rester av väggar, murbruk och människors liv
Kanske även av människor själva, det förtäljer inte utsidan, och inte heller polis eller brandkår, det är ingen mening att fråga, de hörsammar bara till stränga formalistiska regelverk
Men när jag med snabba steg rör mig igenom området,
hör jag likväl någon ivrig försöka
Vad är det som hänt, är nån död, är det gängen, är det en bomb
Polisen bara skakar på huvudet, Jag kan inte säga något i dagsläget
Själv försöker jag finna ett större engagemang för situationen än vad jag har, jag vill bara hem, inser jag, förvånas en aning över ointresset jag känner, annat än som en del av det här, att snart få skriva något om det, ännu ett avsnitt ur den diktande verkligheten, dagen då bomberna kom till Älta eller bara dagen då mänsklig vårdslöshet ännu en gång drabbade fler än blott den enskilde