Jag och min sexåriga brorson jämför våra torra, spruckna händer
skapta av ett aktivt liv utomhus
De förrädiskt slumrande små såren som bara verkar vänta på att ännu en gång få brisera
Det oundvikliga resultatet av barnets lek
Det oklädsamma resultatet av en vuxen människas livsval
Likväl möts vi i såren som vi jämför,
som vi räknar och försöker förlika oss med
Av en olycklig händelse har jag långärmad t-shirt på mig, och inte skjorta som jag brukar
ingen krage att gömma skammen bakom
och brorsonen är i den åldern då han med ord börjar uppmärksamma det avvikande
För första gången ser han på riktigt alla nackens brustna blodkärl,
blåmärken och missfärgade förhårdnader
som normalt gömmer sig
Som sedan ett par år tillbaka inte längre avtar
som förblir
förevigade likt frånstötande tatueringar,
mellan utskjutande benknotor som lider målinriktad brist på underhudsfett
Hänsynsfullt frågar han mig om dem
Vad skall jag säga
förklarar diffust
med oprecisa gester och abstrakta avgränsningar som vuxenvärld och åldrande
När jag senare beskådar, vi är hemma hos min far, farfar,
bägge mina brorsbarn äta kopiösa mängder vaniljglass
sida vid sida
övertas jag av en paralyserande kärlek
och samtidigt som jag känner djup glädje
kommer jag heller aldrig undan
att människan är ett fängelse
jag vill bli fri ifrån