Jag tänker på skådespelaren Gaspard Ulliel
På hans vackra ansikte, lite sorgsna ögon och vemodiga leende
På hur fiktionen och verkligheten både samverkar och förebådar varandra, det unika livet efter detta som filmen genom sitt specifika uttryck möjliggör och förevigar
År 2022 dör Ulliel genom en tragisk kollisionsolycka i en skidbacke, trettiosju år gammal
Nästan något av en freak accident, på något sätt rubbas en del av hjärnan som i sammanhanget kanske inte borde ha hänt, de körde ju alldeles för långsamt, backen var inte tillräckligt brant etcetera
Men man dör när man är menad att dö, varken mer eller mindre, och det här var Gaspard Ulliels dödsögonblick
Desto mer fascinerande är hur de filmer han gjorde tiden före sin död var så förankrade i just döendet som situation och som frågeställning i relation till livet
När jag ser honom i Xavier Dolans Juste la fin du monde är han högst levande, skådespelaren Ulliel, samtidigt som han är död i verkligheten, en film som i sin tur handlar om att han är dödssjuk och förgäves försöker hitta ett tillfälle att berätta det för sin samlade familj som han inte sett på ett decennium
I en annan film jag ser, Plus que jamais, den sista han spelade in i sin helhet, är han en oförstående make till en dödssjuk maka, Vicky Krieps, som försöker finna acceptans i den väntande döden snarare än att förlänga sitt jordeliv med de fåtal extra veckor och dagar av fortsatt lidande som den rigorösa sjukdomsbehandlingen skulle innebära
För honom är detta oförståeligt, han är helt utan egen relation till döden, kan inte se livet i dess avbild, och ändå, där är han igen, Gaspard, tillbaka framför oss just anländ från de döda
Man undrar om dessa på sitt sätt genomgripande filmer om döden hjälpte Ulliel att själv möta den, när den väl inträffade
Vilket kanske är tveksamt, eftersom han, till skillnad mot karaktärerna han spelade och personerna i dessa karaktärers närhet, fick ett så kortvarigt, nästan omedelbart möte med slutet
Inget egentligt döende, annat än hur livet alltid är ett döende, bara ett hastigt avbrott, ett medvetande som sakta men säkert tynade bort för att därefter, ombord på en ambulanshelikopter, tystna helt
Samtidigt är det inte detta som är det väsentliga i frågan, att ha en relation till döden och söka en försoning med den är framförallt ett sätt att berika och fördjupa livet, och kanske det snarare var därför han befann sig i backen, för att ge sig hän livet sida vid sida med den alltid förestående döden, kanske han aktivt tänkte så, när han gav sig ned där för skidbacken, och på det sättet var han alltid redo
Jag har förstås ingen aning
Men jag hoppas och tror att rollerna han valde ut och sökte sig till var för att han var en människa som levde sitt liv med en aktiv relation till döden, och inte gjorde den till det förpassade, det man helst inte vill tänka på
Mer än något annat är Ulliels situation som skådespelare/mänskligt liv ytterligare en anledning till att älska filmmediet, hur filmen är det enda som med bild och ljud bevarar tid, hur vi tack vare filmen exempelvis har den allt mer moderniserande utvecklingen av efterkrigs-Japan förevigat genom Yasujiro Ozus fantastiska familjedramer, men också bara rent allmänt hur vi får se platser, människor, skådespelare, åldras och förändras, att nu döda personer som Gaspard Ulliel alltid kommer att finnas till levande beskådning i de filmer han gjorde, hur det meningsfullt påminner oss om döden, genom att ge oss en rörlig bild av livet