Dessa förändringar på jobbet bortom individens kontroll som tvingat mig och alla andra till att arbeta mer
I dagens rådande ekonomi har den välkomnats av vissa, själva möjligheten att överhuvudtaget kunna tjäna mer pengar
För min egen del kändes det inledningsvis sak samma, jag vet inte hur man spenderar ett eventuellt överskott av pengar, vet bara hur man lever efter disciplinerad rutin och så asketiskt som möjligt förhåller sig till rådande förutsättningar
Men vad jag däremot märker är att min redan alltför tunna kropp inte längre hinner ifatt
Ser i spegeln hur den för varje vecka avmagras och såras och omöjligt kan få i sig de beskyddande extra kilona som den skulle behöva
Halva anledningen till att jag har ett fysiskt arbete är för att jag aldrig kan låta kroppen vila, aldrig låta den förtära en kalori för mycket och jag insåg tidigt att det enklaste sättet att upprätthålla den tveksamma men för mig nödvändiga anorektisk-transcendenta livshållningen var att göra arbetstid till träningstid
Den andra halvan utgörs av ett sedan länge utnött romantiskt band till familjens led av proletärer, även om den praktiska tillfredställelsen likväl består, att se ens dagliga arbete nå en tydlig slutpunkt, bilda ett otvivelaktigt resultat, känna kroppens spända muskler och smärtpunkter till sist pusta ut, gå därifrån utan en tanke på fritidsinfiltrerande koncept som jobbmail och extern kontorstid
Men ett par månader efter förändringen är det tydligt att varken jag eller kroppen riktigt begripit hur mycket den utökade arbetstiden skulle komma att kräva i ytterligare ätande
Eller åtminstone i minskad uppkastning efter varje måltid
För hur äter man utan att kräkas efteråt, utan att luta sig över toalettstolen och återigen förenas med den förtrogna fusionen av avloppsväta och magsyra
Jag har inte längre någon aning
Det enda jag vet är att maten aldrig frivilligt vill stanna kvar i magen, att min förminskade magsäck inte är förenlig med det arbetsliv jag lever, att själva smaken av existensen är en frän, besk hinna i gommen
Vintern hjälpte till att övertäcka vad som hände med kroppen
men sommaren röjer som bekant allt vi vill dölja om oss själva
Det sista jag vill är att oroa min mor
men oroa min mor är vad jag i mångt och mycket gjort hela mitt liv
Egentligen spelar väl den självförgörande kroppen mindre roll
Är det något jag lärt mig av att bli farbror så är det just detta
Oron över barnen är konstant, oavsett