Vad är det han säger, min brors katt, när han jämrar sig och kvider, gör läten som jag inte visste att en katt kunde göra, så långt från ett traditionsenligt jamande man kan komma
Inte undra på att brorsdotterns ögon fylls med häpnad när katten enligt bilderboken med uppspelbara djurljud hon har framför sig uttrycker något helt annat
Vad katten vill med sina urtidsliknande läten, för det är som om de kommer någonstans långt bortifrån, från historiens begynnelse, bortom all artikulation, en kolsvart värld av våld och smärta, frågar jag mig alltså varje gång han gör dem, omöjliga som de är att ignorera, som om det är själva kroppsexistensen han plågas över vilket är en känsla jag kan förstå
Han är sexton år gammal och har låtit så här åtminstone de närmaste fem
Vid senaste besöket hos veterinären bekräftade de att han hade magproblem, att tänderna lossnat, att han har fysiskt svårt för att såväl äta som behålla födan
Något som är uppenbart när man ser honom, och har sett honom tidigare, denna magra varelse, som varje gång man nu stryker över pälsen oundvikligen får fingrarna till att följsamt vidröra revbenen
Likväl är det omöjligt att inte uppfatta hur mycket han tycker om att man beaktar honom, klappar hans rygg och mage, hur han nästan omedelbart börjar spinna, om han nu fortfarande kunde spinna, det verkar som om även det försvunnit någonstans med de andra kroppsfunktionerna och ljuden
Denna utekatt som en gång i tiden hade ett rykte om sig att vara en riktig territoriell stridskämpe, nu, försoffad, utmärglad, ofrivilligt ensam
Vad finns överhuvudtaget kvar
Solandet på balkongen, tupplurarna i väntan på den eviga sömnen
Jag vill minnas att jag för ett par år sedan skrev att den slutliga rollen som husdjuret spelar för barnen är som en lagom brutal, lagom instruktiv introduktion till döden
Och det är också vad jag hela tiden våndas över, varje gång jag träder in med barnen i min brors lägenhet, att hitta katten död, fast först inte hitta honom alls, för en stund undra var han är, varför han inte kommer och möter oss som han brukar, och sedan, med barnen tätt i släp, inse att han kurat ihop sig under soffan, redan likstel
Vad skall jag säga
Kommer jag lyckas få mina ögon att tåras, något de så sällan gör naturligt nuförtiden, och egentligen bara av överrumplande glädje, aldrig längre av döden eller den sorg som den förväntas kvarlämna till eftervärlden
Är det stunden då jag blir genomskådad
Som det skal av en människa jag är