Hur är det hon gör det, Marguerite Duras
Skapar samtalet
Alla författare jag beundrar tenderar jag också att i noggrannhet studera, hur de gör, hur de skriver och verkar resonera, sättet de placerar ord och i vilken ordning
Marguerite Duras är inget annat än ovanlig, och bättre än någon annan är hon på att skapa samtal, inte de utmejslade dialoger av exempelvis amerikanskt eller brittiskt snitt som fyller mig med illamående, dialoger som inte har något med verkligheten att göra utan enbart gestaltar fiktionen, nej, vad Duras gör är att få människor att tala med varandra på ett allt mer naturligt/onaturligt sätt genom att låta dem mötas i rakaste ärlighet, men det var inte förrän jag också såg hennes lika fascinerande filmer som jag på riktigt började förstå vad det är hon gör och hur hon gör det
Hon kringgår det offentliga rummet, upplöser det gemensamma, det vedertagna, den bekväma förståelse som uppstår i det allmänna för att istället låta sina karaktärer/individer mötas i ett rum som enbart existerar för dem själva
Allt runtomkring dem avtar, detaljer, miljö, andra människor, utan att någonsin på riktigt försvinna
De ser varandra och bara varandra som de unika personer de är
Det finns inte längre någon anledning eller hinder till att inte vara helt förtrolig, till att samtala och bearbeta det som annars inte är tillgängligt eller tillåtet
Det är makalöst
Jag tänker ibland att det vore mänsklighetens räddning, om vi kunde se och tala med varandra som de gör i hennes böcker och filmer, om vi kunde vistas där tiden och hämningarna tycks som upplösta, där ingenting styrs eller begränsas av så kallat sunt förnuft och det samhällskulturellt generella utan allt egentligen är möjligt eftersom vi gång på gång ställs som unika, livserfarna och nyfikna varelser framför varandra
Fast det går förstås inte