Den blåa luftballongen som i sommarkvällningen plötsligt flyger förbi knappt hundra meter utanför fönstret
Hade jag varit svaghjärtad är det svårt att säga vad som skulle kunna ha hänt
Den är så nära att jag med lätthet kan räkna hur många som befinner sig i korgen, en, två, tre, fyra,
fem personer
Gaselden som ljudligt sprakar när den försöker stabilisera nedgången och landningen, rösterna som nästan verkar uttrycka viss oro
Sedan är den försvunnen bakom huset som skymmer den öppnare ängen nere vid Ältasjöns strandkant
Och som med så mycket annat i mitt liv återkopplas denna händelse genast med mitt förflutna
Något av det första som överraskade och imponerade på mitt sexåriga jag när vi flyttade till Fyrverkarbacken från Odenplan, som en fin fotnot kan sägas att vi av en ren slump bytte lägenhet med den begåvade översättaren Anders Bodegård, som dog alldeles nyligen, och som så vitt jag vet förblev boende i vår gamla lägenhet fram till sin död, var vid sidan av den milsvida utsikten i sig att den så ofta under sommarkvällarna pryddes av otaliga färgglada luftballonger
Alltid på väldigt långt avstånd, var de från början lyfte ifrån och sedan landade hade man ingen aning om, man såg dem bara under färd, i synnerhet över stadens södraste delar
Där tycktes så många av dem försvinna bort bland den mer orörda grönskan som liksom aldrig verkade ta slut framför ens blick
Ungefär där jag alltså befinner mig idag
Och jag kan inte låta bli att känna att någon länge bortglömd cirkel nu är sluten
Att det ännu kvarlevande barnet inom mig precis fått sitt försenade svar på vart åtminstone en av alla dessa luftballonger till sist tog vägen