Är döden som vilar mot den klaraste logik, den vi alla i någon mening även skall vara biologiskt medvetna och förberedda på, dagen då våra föräldrar lämnar oss
Jag har sett andra generationer inom familjen dö bort i mer eller mindre fasansfulla sjukdomar eller genom hastigt oförmedlade händelser, på något sätt alltid bekräftade som just andra generationer genom det kvarlevande ledet som föräldrarna fortsatt att representera
Oavsett hur nära man kommit dem som personer, mor- och farföräldrarna, så kan man per definition ändå aldrig komma dem riktigt lika nära som ens föräldrar
Varken till deras liv eller död
Något av den tillhör exklusivt generationsledet som föräldrarna utgör
Jag har sett det i deras ögon, att deras sorg är en annan sorg, oavsett hur lik den kan verka till den uttrycksfulla ytan, så har jag dem kvar, medan de själva nu är föräldralösa för alltid
Jag har återkommande försökt föreställa mig känslan, den ojämförliga förlusten och specifika ensamhet som man i det ögonblicket träder in i och aldrig lämnar
Sett hur den decimerat min far, som fortsatt kämpa, fortsatt älska sina egna barn men också regelbundet fått ångest över dem och den bristande relation han upplever sig ha
Som om det inte längre finns någon att instruera och inspirera honom i hur man bör vara en förälder, vilket förstås är korrekt i sig
Men likväl tvivlar jag inte på att han gjort vad han kunnat, och en dag, måste jag säga det till honom
För min mor har alltid kärleken till barnen varit större än aktningen för föräldrarna, eller mer specifikt hennes egen mor, som var manipulativ och tillgiven om vartannat, och jag tror att det hjälpt henne med övergången till det föräldralösa tillståndet
Den plötsliga saknaden som stundtals är där i ögonen men som aldrig leder till den lamslagna stumhet som är min faders sorg
Jag kan inte låta bli att undra hur jag kommer att uppleva det, hur olika det blir beroende på vem av dem som dör först, samtidigt som det enbart är min moders död som fundamentalt kommer att förändra min vardag
Min faders död kommer att vara en död som framförallt handlar om den eventuella ångern över allt som förblivit osagt
Till min moder finns det inget som behövs sägas
Det finns bara allt det jag borde bjuda henne på som jag ännu inte gjort
Visa henne delarna av mig som jag hållit gömda, härinne och, antar jag, i övrigt
Jag intalar mig att jag har tid, men tiden är förrädisk, liksom livet i stort, och kanske det blir jag som dör före dem, tillsammans med allt som inte hade behövts lämnats ogjort om jag bara hade lärt mig att inte skjuta upp saker
Är det något vi är skyldiga våra föräldrar så är det väl detta, att genom den biologiska vetskapen om deras död också planera för att inte lämna dem i själslig ovetskap över sådant som vi sedan hade önskat att vi givit uttryck för medan de fortfarande levde
Lika mycket för deras skull, som för vår egen, vi föräldralösa liv som fortsätter leva