Jag läser Patrick Modianos senaste utgivna roman på svenska, och på franska, för den delen, La danseuse
Läser redan om, för även för Modiano var den ovanligt kort, knappt nittio sidor, och jag tänker att den kanske som så många av hans böcker ger ytterligare även vid en snabb omläsning
Och det gör den, men inte på det atmosfäriskt fördjupande sätt som brukar vara fallet, vaga detaljer och tecken som sakta förtydligas, karaktärer vars egendomliga beteenden känns allt mer förebådade
Istället blottas bristen på såväl själ som intresseväckande utveckling, boken är finstämd men ovanligt tam till formuleringar och känslor, alla ingredienser är här, det tillbakablickande livet som en gång strosande ensamt på Paris gator, hade livsavgörande möten på obskyra små caféer och korta övernattningar på rabatterade vindsrum
Det tydligaste är hur driven den är av just det som vi alla hade hoppats aldrig skulle drabba honom, men som här i efterhand till sist känns oundvikligt även för Modiano
Intrånget av nuet
Den allt mer ålderstigna mannens simpla om än begripliga upprördhet över en värld han inte längre förstår
Vars teknik han inte kan förlika sig med, men som han tvingas använda, som på djupet förändrar det detektivarbete och navigeringssätt som han använts sig av i decennier utan behov av större förändring
Vilket även omdanar attityden, stämningen, den för Modiano plötsliga irritationen över oförargliga turistgrupper som ju måste ha ockuperat Paris gator även under den passerade närtid han så övertydligt saknar
Det är förmodligen överhuvudtaget den första av Modianos många romaner som innehåller något övertydligt, ett slags för honom opassande och oerfaret försök till bister samtidskritik
Samtidigt, under andra omläsningen, är det aningen rörande, som om det signalerar något slags mer eller mindre bokstavligt bokslut
Som om det inte heller för Modiano går att hålla sig kvar i det beslöjade skimret från dåtiden, att det Paris han nu tvingas vistas i inte längre främst befolkas av minnen och skepnader som påminner honom om tyngden från det förflutna, utan av unga historielösa varelser han inte lyckas relatera till
Likt den känsla av tomhet som drabbat så många av hans semiautobiografiska huvudpersoner på ålderns höst, har den nu även kommit till författaren själv
Oförmögen att varken stå emot eller frigöra sig, sveps han slutligen med av den meningslöshet som närmat sig allt kraftigare för varje år
Är det här den sista boken Modiano skriver är den på ett bitterljuvt sätt kanske det mest passande avslut vi kunde ha fått