Det abrupta sättet på vilket min ett och ett halvåriga brorsdotter tappar bort sin person, sig själv i mötet med sina föräldrar
Den kavata lilla individen som annars är så nyfiken på sin fysiska omvärld
Som strålande kommer fram till mig på utegården med hundratals små sandkorn fastklibbade i det svettiga ansiktet, ett nytt hål på byxan och ett alldeles lämpligt antal brutna fingernaglar
Kramar om mitt ben, gnuggar sitt huvud mot jeanstyget
Säger något om sin storebror, som jag ännu inte sett till, som hon till hans förtret kallar Gi, vilket inte på något naturligt sätt påminner om hans riktiga namn
Tätt vid min sida följer hon med mig vart jag än går, vi går ju på upptäcktsfärd, först skall vagnen hämtas från andra sidan gården, sedan skall vi parkera den och slå in koden till huset och bocka av oss på listan inne i omklädningsrummet, samla upp alla smutskläder som bör tas med hem för tvättning samt eventuella teckningar att föreviga
Vid det här laget vet jag att storebror sett mig, men jag låtsas som om jag inte sett honom, låter honom leka lite till innan det är dags att gå hem
Dagens lunchmat
Fullkornsspaghetti med vegofärssås
Var maten god, frågar jag min brorsdotter som under tiden satt sig på en låg bänk i närheten
Hon både nickar och säger, Mm
Jag skymtar de orangea färgresterna av den på hennes tröja, de vaga, avtorkade spåren runt hennes mun
Ingen anledning att tvivla, följa upp med en frökens utlåtande, hon har uppenbarligen ätit, som hon alltid gör
Plötsligt kommer storebror in genom dörren, det är egentligen inte meningen att barnen skall kunna koden och släppa in sig själva, men reglernas hårda verklighet förmjukas desto äldre och mognare de blir, och efter den här terminens slut kommer han aldrig slå in koden igen
Han ger ifrån sig ett läte som skall vara överraskande, och nog blir hon det, hans syster, överraskad, hoppar till på bänken och utbrister, Giii
Slår ihop sina smutsiga små händer
och skrattar
På vägen ut tar vi farväl av såväl fröknar som bekanta barn
Brorsdottern helt uppfylld av ett ihållande, h-då, h-då, h-då
En vinkande hand
På vägen hem talar jag med storebror om hans dag, och tillsammans uppmärksammar vi högt och tydligt sådant som han brukade uppmärksamma när han var den som satt i vagnen och utan riktiga ord tittade ut över världen
När vi passerar Hemköp frågar han inte om glass, vi köpte glass igår och han vet att vi inte kan köpa det varje dag
Vid den långa promenadsträckan nära deras hus ökar vi på farten, vem vinner den här gången, jag med systern i vagnen eller brorsonen med sina erkänt snabba batmanskor
Väl hemma är brorsdottern exalterad över alla väntande valmöjligheter till lek, allt som hon ärvt av både storebror och kusiner, hon ränner runt med en röd dockvagn som hon fyllt med Super Mario-figurer i plast
Storebror bygger Harry Potter-lego vid köksbordet, det gör jag med, och jag inser hur en del av mig verkligen saknat det här, legobyggandet som betydde så mycket även för mig när jag var i hans ålder
Nere från golvet söker hans syster kontakt, går igenom alla Babblarna till namn, och ännu en gång slås jag av det geniala i namngivandet, det som för oss vuxna är hopplöst att hålla reda på, vilken babblare som är vilken, är för barnet utan utvecklat tal fullkomligt logiskt, Dodo och Dada och Bibi rullar över hennes tunga medan hon håller upp respektive babblare framför sig
Vid nästa besök har hon tagit med sig en hel bunt med böcker som hon vill att jag skall läsa, så jag gör det, eller åtminstone ett par av dem, jag sätter mig i soffan och hon klättrar upp i mitt knä med imponerade vighet
Begeistrad pekar hon på varje bild, fingrar på sidorna och stundtals till och med lyssnar på orden jag läser, som hon ofta försöker härma, som hon till sin egen glädje ibland känner igen och vet vad de betecknar
Sedan tar allt bara slut, när ytterdörren ljudligt öppnas och min bror, barnens far, stiger in
Hon upplöses bokstavligt talat framför ögonen på oss, och inget av den lilla flicka vi alldeles nyss umgåtts med finns längre kvar
Det går inte ens att påvisa för min bror, jag bara säger det, ännu en gång, medan hennes legoupptagna bror åtminstone halventusiastiskt instämmer
Istället blir hon till en smått hysterisk pappa- och mammagris som inget annat i livet har än att söka deras uppmärksamhet, ockupera all deras tid, och framförallt, förtränga allt hon själv egentligen är
Hon lär växa ur det, som man säger, men det är lika fascinerande att bevittna varje gång, upphörandet av en människa med personlighet och integritet, ombildande till något löst och obehärskat som hon tycks uppfatta att hon måste vara i deras sällskap
Om dagens rådande barndebatt behöver ett övertygande exempel på fördelen med förskola framför hemskolning och allmänt föräldraomhuldande, så står min brorsdotter till förfogande