Varje gång jag med fler än två stjärnor betygsätter en sedd film på MUBI medföljs det nästan omedelbart av email-påminnelsen att jag kan dela filmen med upp till fem vänner
Vilket för min egen del är en återkommande påminnelse om att jag inte har några filmintresserade vänner
Eller riktiga vänner överhuvudtaget
Jag antar att det borde göra mig aningen nedstämd, påminna mig om ensamhetens nackdelar, sakta, film efter film, leda min självvalda ensamhet mot en känsla av den beryktade ofrivilliga
Men vad det snarare mer rationellt gör är att förtydliga att jag troligtvis aldrig skulle haft tid att se alla dessa filmer som jag nu kan dela med mina vänner om jag hade haft vänner att dela dem med
Ett automatiserat företagsutskick som väcker tanken om hur våra liv, kanske mer än något annat, är en fråga om just tid, val och prioriteringar
Mitt konstanta sökande efter meningsfullhet hade idag fört mig hit, till filmen jag just sett och värderat till fyra stjärnor, men alltså inte till viljan eller incitamentet att umgås med andra människor och/eller dela filmupplevelsen
Kompromissen är istället den som görs härinne
I viss anonymitet erkänner jag min sociala närvaro med en text inte om filmen jag såg, utan om tankarna som av andra anledningar efterföljde den
Till läsare som kanske finns eller inte finns
Med lätt mushand placerar jag därefter mailet från MUBI i papperskorgen, effektivt begraver ens möjligheten att skaffa mig vänner att dela filmen med, innan erbjudandet tar slut, så pass förvissad om min rutinmässiga verklighet att jag vet att det aldrig kommer att hända