Är det något som överhuvudtaget kan väljas, eller handlar det enbart om den sanning som ryms i utbytta blickar vid ett oplanerat möte
Känslan att inte riktigt vilja tillkännage varandra, att man en gång tillsammans bildade något som inte längre är där
Jag står öga mot öga med Loviisa och trots att vi ser varandra är det först som att vi gemensamt väljer att inte se
Försöker men misslyckas
Stunden i sig är smått plågsam men efter bekräftelsen som vi ändå gör, en enkel okomplicerad hälsning, sluts också ett slags överenskommelse, och något närmast vackert uppstår
Själva motsatsen till vänskapsrelationer som sedan länge inte ger något i utbyte men som av olika anledningar vägrar att låta sig avlivas
Jag ser med vånda min mor arbetsamt hålla kontakten med människor som hon inte längre tycker om, och som tycker samma sak om henne, människor som inte längre kan tala på riktigt med varandra, vars sammankomster består av ett utbyte av vardagens trivialiteter och den falska tillfredsställelsen i att kunna gå därifrån med inbillningen att man fortfarande har något gemensamt, när det enda man delar är den lättvindiga förståelse som uppstår i det allmänna, att man genom att fortsätta träffas på något sätt är en god medmänniska, ännu en vän
Relationer som inte ens handlar om rädslan att vara ensam, utan enbart om oförmågan att våga sluta, vänskapen sedan länge ombildad till en onödig förpliktelse
När det vackra med vänskapen ju också är att den mer naturligt förmår sluta, att den kan dö utan genetiska repressalier, att den är mer av världen och den flyktighet som stavas livet än vad familjen någonsin kan vara
Att den är som gjord för att skapa värdefulla minnen
På något sätt alltid naturligt på väg mot nästa
Jag kommer att minnas Loviisa
Vi kommer att minnas varandra
Det är bra så