Det man föräras av att regelbundet röra sig genom ett område såväl dagtid som nattetid är att man till fullo lär känna det
Vad Älta framstår som på dagen är inte vad det sedan förvandlas till om natten
De spridda, amatörmässiga gängbildningarna som sker i de fattigare, hyreshusbetonade delarna, smartphoneposerandet och de naiva drömmarna om att plockas upp av andra stockholmska gäng med riktig makt och inflytande
Som vanligast försöker de kränga en och annan joint de fått från jag vet inte var
Ej bror, kom och köp, ropar de, när jag hastigt passerar på vägen mot nattbussen
De känner väl till mig vid det här laget, ropar mest som en uppsluppen hälsning, vi borde nog egentligen kunna varandras namn men det kollegiala avståndet består
Samtidigt, på motsatt sida av vägen, rör sig en flock hjortar på vittringsjakt efter annat gräs
Tanken har ibland slagit mig vad som skulle hända ifall de småkriminella romantikerna här fick fri tillgång till vapen
Men kanske den tanken är förringande, närmast rasistisk
Kanske de älskar hjortar och djur på ett som mänskligheten inte lika lätt låter sig älskas
Vid sidan av detta är det lugnt, egentligen, ingen riktig trafik, annat än en och annan lätt förvirrad taxi som försöker hitta tillbaka till city bland de förklädda epatraktorerna, samt någon enstaka patrullerande polisbil som anländer från Tyresö där de i regel har betydligt mer att göra
Av de tre återkommande hemlösa som gjort sitt näste någonstans i området återstår bara två, jag saknar honom nästan, den store fete mannen med det långa vita håret som visste mer om Ältas förvånansvärt omfattande historia än någon annan jag stött på
Som barn växte han upp i det välbärgade Älta gård, ärvde sina föräldrars hus, men som den socialt missanpassade varelse han var redan då fick han sparken från arbetet och aldrig någon riktig andra chans, huset fick han sälja, till sist räckte väl pengarna bara till ICA Basic-varor och ett busskort som möjliggjorde tak över huvudet och viss värme under vintertid
Det hände ofta att han åkte med mig på nattbussen mot jobbet och sedan visade sig sitta kvar på samma plats när jag flertalet timmar senare åkte hem igen
Av en annan hemlös har jag fått höra att han inte längre är med oss
Denna jätte till man som aldrig lämnade sina hemtrakter, tänkte jag nästan skriva, och gjorde visst ändå
Av de två som återstår är det framförallt en jag ser och stundtals försöker samtala med
Försöker för att han så sällan vill möta min blick, för att han så övertydligt skäms över det tillstånd han lever i, hur han under dagtidens upplysta spegelvärld ser sig själv som värdelös och motbjudande bland alla rentvättade barnfamiljer med hoppfulla framtidsdrömmar
Det gör ont i mitt hjärta på ett sätt som det sällan gör numera, när jag ser honom och inser att nästan alla andra låtsas som om de inte ser honom
Att han är en mörkt svarthyad afrikan hjälper knappast, och gör det medvetna ignorerande från den mestadels vita omvärlden bara ännu tydligare
Han hör inte hit, tycks såväl han själv som övriga tycka
Den plågade skamkänsla som frambringas i hans blick och rörelser när han försiktigt fiskar upp en och annan burk från papperskorgarna, eller hastigt tvingas finna ett träd till att lite diskret pissa bakom, får mig att avsky mänskligheten
Men på natten, när mörkret bokstavligt talat sluter sig betryggande om honom, händer det att han kommunicerar, att han frågar mig vad klockan är eller när bussen kommer och oavsett svaret jag ger honom är han alltid ytterst noga med att tacka
I ett hörn längst bak i bussen sitter han sedan med slutna ögon och verkar vilja glömma precis allt som har med livet att göra
Jag tror att han har sitt mer regelbundna bo någonstans i skogarna runt Hellasgården, där kan han försvinna utan att bli överrumplad eller uttittad, göra sina behov ifred men likväl drabbas av den obönhörliga kyla som även naturen själv bjuder på
Den tredje av de hemlösa är den mest mystiska, han dyker upp när man minst anar det, vinkar helt plötsligt från att tidigare varit dold bakom ett par bilar på parkeringen
Han säger att han inte dricker, att han inte röker, att han är fri som vinden och jag tror honom, samtidigt är han den ende av dem som inte verkar ha råd med några bussresor och hans skor och kläder är alltid i ytterst dåligt skick
Senaste gången jag såg honom var i vintras, alldeles i början av året, och det känns i sammanhanget ändå som oroväckande länge sedan
Denna råa, iskalla vinter som aldrig riktigt ville ta slut