Jag ser på Nina Menkes feberliknande filmexperiment om den kvinnliga erfarenheten, om det skeva mötet mellan den kåta, reflexbetonade heterosexuella mannen och den på olika sätt socioekonomiskt utsatta kvinnan
De är ofta hellre än bra, men de har förmågan att hugga djupt när man minst anar det, få åskådaren att tänka utanför filmen genom att istället se den som en mardrömsaktig sanningsspegel till det vi mer förklätt ser ske överallt omkring oss
Hela idén om jämlikhet känns i hennes filmer som ett fullkomligt befängt koncept, det kommer aldrig att hända
Jag påminns om frågan vi fick i Genusvetenskapen år 2010 om vad vi personligen ser som det största hindret till jämlikhetens genomförande
Lagom högfärdig svarade jag att så kallad riktig jämlikhet alltid lär förbli omöjlig i en värld där sport existerar och är vad den stora massan ser som sitt främsta nöje, vad barnen lär sig spegla sig själva och sina kroppsliga möjligheter i
Att det som förväntas binda oss samman som folk snarare är dömt till att för evigt hålla oss isär genom den kategoriserade prestationsfördelningen mellan män och kvinnor, manligt och kvinnligt
Istället för att betona vår jämlikhet inom det väsentliga som vi delar och värdesättandet av det som ändå gör oss olika, visar sport hur det inte alls stämmer, män är mycket bättre varelser, snabbare, starkare, hoppar högre med pinne, orkar längre
Världens bästa människa inom så gott som varje gren kan ju bara vara en man
Och detta inom något som alltså är bland det mest populära den mänskliga civilisationen, dvs mannen, producerat
Det enda vi ser är kvalitetsskillnader, helt olika förutsättningar, den befängda tanken att bara för att kvinnor tävlar unikt mot kvinnor och män mot män skall vi lyckas blunda för det vi alla egentligen redan vet
Som sedan minst lika problematiskt läcker över i transfrågan, som på egen hand blottar precis allt detta, hur en medelmåttig man helt plötsligt kan bli den bästa kvinnan i världen
Om vi är villiga att acceptera sportargumentet har den smått fanatiska transmobben på nätet här problemet de aldrig kan lösa
Svaret de helst inte vill erkänna
En transkvinna är inte en kvinna
En transman är inte en man
De är och måste vara något annat, det bör vara hela syftet, och det var det, en gång i tiden, det räcker att backa tjugo år till dåtidens queerrörelse, frigörandet från indelningsgrupper, förvandlandet till något fritt annat mittemellan och inte den opassande socialpsykologiska längtan att tillhöra och tillskansa sig den andra kategorin som alltför ofta är fallet i dagens tragiskt svartvita föreställningsvärld
Likt kvinnan Ida i Menkes Magdalena Viraga svarar när hon mot slutet kommer drypande av blod över hela kroppen och får frågan varifrån blodet kommit
Det är menstruationsblod,
mensblod,
det är allt
Lika unikt som kvinnan själv, blodet som bara kan vara hennes