Det ofrånkomliga tomrum som uppstår när barnen är utom räckhåll
När de inte längre är där på förskolan, väntandes på att man vid tretiden skall komma och hämta dem, utan istället, i ett helt annat land, enbart synligt vid liv genom de fotografier jag får skickade till mig
Hur jag i väntan på att barnen skall återvända ofrivilligt träder tillbaka till en vardag före barnen
Alla dessa timmar som nu plötsligt står till mitt förfogande, odefinierad tid som bara rinner mig mellan fingrarna, händer som inte längre vet vad de är till för
Rutiner i sönderfall, upplösta klockslag, stapplande steg på jobbet,
negligerade måltider
Min mor har det värre, hon ringer till mig, plågas fysiskt av längtan, tidens snara som påfrestande dras åt runt den dödssjukes hals, denna meningslösa tid utan barnen, vad kan jag längre säga, att jag har det bättre än hon vilket jag har, men det är en fråga om skala, det är bara att hålla ut
Efter några dagar blir det lättare för min egen del, jag får de nyare tidpunkterna att fastna, klarar återigen av att leva
Min mor fortsätter bara att vänta på en sak
Att få höra deras röster när de återigen landat i Stockholm
Två saker
Att därefter få klart besked över när hon, vi, får se dem igen
När hon väl sms:ar mig, för att med många medföljande smileys berätta att vi skall få träffa dem, nu på söndag, upplöses omedelbart den vardag jag retirerat till som det luftslott det förstås var
Det finns ingen verklig värld utan dem längre