Vad skall man egentligen säga när man ställs inför ännu en HBTQI-färgad utställning som i troskyldig sympati med bland annat unga ryska exilkonstnärer tillåtits tagit över hela det moderna konstmuseet MO i Vilnius
Att man har sett det förut, närgånget avbildade könsorgan till alternativa kroppar med flexibel sexualitet, inte en enda träffande känsla, tilltalande teknisk komposition eller originell tanke, varför inte bara återintroducera idealet om kyskhet istället för att fortsätta med detta ostentativa sexuella slöseri som sedan länge är lika fundamentalt ointressant oavsett om personen är trendigt trans eller bara löjligt normal
Där det enda man lyckas uttrycka är just det allra mest banala
Vi är alla människor
Det gör inte bra konst, inte ens intressant sådan, bara uttalat politisk, en påminnelse om hur så lite av dagens konstuttryck verkar menat att bestå och istället enbart är ute efter att grällt skildra en kort passerande nutid
En konst som går hand i hand med dagens lika problematiska kulturpolitik, även fast den förstås vill påstå sig göra det motsatta, en konst helt upptagen av det så kallade värdet, budskapet, rollen den kan spela som moraliskt verktyg och instruktion
När det riktiga värdet av all konst, oavsett form, alltid varit dess brist på just ett uppenbart värde, att den vägrar spela med i kriterierna och fundamenten som styr det kapitalistiska samhället i övrigt, direkt konfronterar hela syftet med nyttan
Att den helt enkelt är värdelös i sig
Och därför värd potentiellt allt framför rätt betraktare
Tillbaka på museet, till slut desperat efter något som säger något, var annars kan man gå än till biblioteket och läsesalarna, bokhyllorna som bågnar av feta konstböcker på litauiska, ryska och engelska
Samtidigt som det språk som vill förklara och förtydliga just är så fullkomligt irrelevant när man ställs inför en redan nedtagen och uppslagen bok med ett fantastiskt urval från Ukiyo-e-traditionen, och inte kan låta bli att le över de beprövade band av god smak som ändå binder somliga av oss samman