Det säger förmodligen en del, att min sexåriga brorsons första ostadiga steg i tv-spelsvärlden var så lika mina egna, att Nintendo fortfarande ohotat regerar i ålderskategorin drygt trettiofem år senare, något vi nog skall vara tacksamma för, med tanke på både kvaliteten på spelen och den genuina omsorgen som de visar för den yngre spelaren, samt att spelen fortfarande heter ungefär samma sak och om inte direkt utbytbara så är de åtminstone tidsmässiga reflektioner av varandra
När jag tillsammans med honom spelar Mario Kart, det åttonde i ordningen, och då och då låter honom vinna, ibland är han så bra att jag inte behöver göra mig till, begrundar jag mitt eget förhållande till mediet, som jag fortsätter att interagera med på egen hand även fast det idag snarare känns som en obligation gentemot ett yngre jag, eller som en obligation gentemot det medium som i mångt och mycket är min generations
Sanningen är att stunderna då det lyckas betyda något mer substantiellt än ett trevligt tidsfördriv, är få och ganska utspridda
Samtidigt förblir det på något sätt mitt medium, jag måste ha en fortsatt relation till det, måste hänga med och se vad som händer, måste vara beredd att stå upp för det när kultursidorna i dagstidningarna ännu en gång uppvisar sin okunskap om själva vidden på uttryck som mediet inbegriper, måste betona de mer artistiska spelen och få folk att förstå att e-sport förvisso är nästan lika eländigt som riktig sport, men att tv-spel till skillnad mot sport omfattar så oerhört mycket mer
Att spel till exempel är närmast unika i det sammanhanget att de främsta verken också tidvis blir de allra mest populära, att spelarna är fundamentalt öppnare och mer intresserade av att behöva kämpa och bemöda sig med sitt medium än den befriande passiva sysselsättning som film och även mycket läsande innebär
Vi behöver inte blicka längre än till Elden Ring, vilket skulle vara fullt jämförbart med att människor hemma i soffan istället för att titta på medelmåttiga tv-serier och läsa gemena deckare skulle koncentrera sig igenom svårare smalfilmer eller ett relativt utmanande verk av poesi
För min egen del definierades tonåren av spel med berättelse- och karaktärsmässiga syften, världar där jag fick interagera med personer som jag till skillnad mot så många av de riktiga i min närhet upplevde verkligen hade något att säga
Sida vid sida med filmer och böcker och musik fann jag i tv-spelen min plats i livet under en tid då alla sökte, men långt ifrån alla fann vad de letade efter
Men som med varje avgörande övertygelse förblir frågan vem jag hade blivit, kunnat ha bli, om valen och livet hade tagit en annan vändning, även om den introverta lockelsen redan då var ett genetiskt faktum
Det är vad jag stundtals försöker få ett slags ytligt svar på, vem jag hade kunnat varit, när jag ger mig ut och trängs bland nattlivets kroppar och feromoner, inleder samtal med människor jag inte känner
Och även om spelen och jag alltså inte betyder för varandra vad vi en gång gjorde är det ett utbyte som likväl fortfarande har möjligheten att överraska, ett förhållande som ändå, trots allt, trettiofem år senare ännu inte är över