När var det egentligen det började
Det ätstörda livet, som i sin ursprungliga, obestämda födelse ännu inte visste varför det skulle finna övertygelse till att bara fortsätta och fortsätta
Under medeltidsveckan på Gotland år 2002, den sista gemensamma resan med moster och kusinen
Nej
Det hade börjat redan veckorna innan, den hårt disciplinerade självsvälten och de utdragna träningspassen, på Gotland var det nyfunna kretsloppet i fullt pågående, men det är sant att resan för min del präglades rätt mycket av det
Hur jag konstant tackade nej till alla erbjudanden om glass och andra överflödiga förtäringar, såg alltid till att beställa det absolut magraste på middagsrestaurangen och sedan inte äta mer än hälften av det
På sätt och vis var det lättare att ha fler runt bordet som i obekväm tystnad satt och undrade, än bara min mor, som ensam hade kunnat säga exakt vad hon tyckte och tänkte utan förbehåll
Men hon var alltför upptagen med sin komplicerade relation till sin syster
Så pass komplicerad var den, att den äldsta sonens uppenbara självsvält fick ta ett steg tillbaka
Bara för att ge ett perspektiv på allvaret, på djupet
Den initiala självöverskattning som måste ha fått dem till att tro att det kunde våra gångbart, den sentimentala förhoppningen att de fortfarande hade något gemensamt
Det gick på sätt och vis, på grund av oss, på grund av barnen
Förmiddagar och eftermiddagar där vi kunde samsas om gemensamma aktiviteter, turistmål, egentligen upphöra som karaktärsfasta individer och för ett tag bli ett fungerande familjekollektiv
Sedan kom, oundvikligen, kvällen
De kulturella aktiviteter som var lite överallt, min mor som ville hinna med så mycket som möjligt, min moster som inte var intresserad, som ville hem och hänga framför tv:n, och sedan bara sova
Eftersom vi till ytan fortfarande var detta kollektiv, var tanken att alla skulle ställa upp, alla skulle göra samma sak, även fast det förstås rent teoretiskt vore relativt enkelt att splittras, gå åt varsitt håll
Men det skulle vara att medge den ursprungliga hopplösheten, som vi alla i det tysta bestämt oss för att tiga ihjäl
Mot den sista dagen gick det dock inte längre, min mor vägrade spendera ytterligare en kväll framför tv:n, som hon ju lika gärna kunde göra hemma, och den latenta omöjlighet som vi alla visste existerade trädde ocensurerat fram
Oavsett vad vi kände, jag och min bror och kusinen, visste vi instinktivt att vi var tvungna att alliera oss med respektive moder
Att det spefulla som utspelades framför våra ögon tids nog skulle komma att spilla över till oss
Att den enda neutrala plats vi alltid kunnat mötas på varit den plats där våra föräldrar varit sekundära, det vill säga hemma hos mormor och morfar
Där, mitt på ett gotländskt torg vi inte kunde namnet på, visste vi inte vart vi skulle ta vägen för att undvika att välja sida
På vägen hem mot Stockholm dagen efter talade de knappt med varandra, mor och moster, och inte vi heller, istället lyssnade vi till alla andra hemvändande familjer som redan var uppspelt nostalgiska över semestern de just hade haft
Åren efter håller vi oss till att bara träffas på jul och födelsedagar, varsin student
När mormor dör 2012 briserar allt de hållit inom sig, och kontakten systrarna emellan upphör antingen helt eller består enbart av enkelriktade psykotiska textväggar över sms
Nu, 2024, har jag egentligen ingen aning om de ens lever, min moster, min kusin
Annat än en vemodig septemberskymt 2022 av mostern omringad av vad som kan ha varit hennes barnbarn vet jag ingenting om dem och deras allt äldre existens sedan mormors begravning
När det gäller det ätstörda livet har det nog aldrig varit lugnare än det var åren direkt efter mormors död, då den så problematiska dynamiken mellan min mor och hennes syster till största del också försvunnit från våra liv, inte för att jag på något sätt ämnar skuldbelägga eller dra långsökta samband, det vore absurt med tanke på hur kraftfullt och motiverat det senare återvänder, utan bara enkelt avser konstatera att livet är fullt av dessa mer eller mindre intressanta kontraster och sammanträffande