Jag läser Per Wästbergs hyllningstal till vännen och ännu en gång pristagaren Göran Sonnevi, hur ingen like finns i svensk poesitradition, hur Sonnevi enligt Wästberg är värd alla priser man kan få så nu är det med andra ord dags att överlämna ytterligare ett
Att jag själv tycker det var länge sedan Sonnevis poesi, som alltid varit prövande idealistisk, väldigt mycket ett resultat av sitt folkhemstrygga fyrtiotal, på senare tid även alarmistisk och övertydlig, om än alltid välkonstruerad, var särskilt väsentlig hör egentligen inte hit eftersom det är Per Wästberg själv jag kommer att tänka på när jag läser texten
Denna litterära gigant inom välartikulerad och beläst svensk åsiktskultur och, skulle han väl vilja att jag skrev, författare, som nittio år gammal vägrar lägga varken skrivandet eller kärlekslivet på hyllan
Jag ser inte faktumet att han sedan 2007 har en trettiotvå år yngre fru som något särskilt förvånande, mera som något självklart, han är den typen av man, alltid beredd att högröstat och välformulerat stå upp för kärlekens otydligare gränser om det dessutom ger honom möjligheten att själv få ut något av det
Men mer än något annat tänker jag när jag tänker på Wästberg på hans dotter, författaren Johanna Ekström som dog för ett par år sedan, femtioett år gammal, på hennes respektingivande acceptans av den abrupt stundande cancerdöden, barnet som i det ögonblicket blir både visare och vuxnare än fadern som ingen tid ännu tycks kunna stoppa, överhuvudtaget tänker jag på fäder, hur hon trots all den skrivtid hon ägnade sig åt ämnet aldrig hann begripa sig på sin och hur jag förmodligen inte heller kommer att hinna begripa mig på min egen
Dessa i grunden godhjärtade, intelligenta män som ändå tycks agera utan att betänka, som går dit begäret kallar dem, tillsynes oförstående inför hur det kan gå ut över andra, som främst tycks se sanningen i det egna känslolivets uppfyllelse
Som inte verkar ha haft någon riktig anledning att tvivla, vars liv alltid varit ekonomiskt och socialt stabila, som intressemässigt ständigt kunnat fortsätta göra det de velat göra, må det vara på grund av begåvning och/eller förvärvad position i arbetslivet, män som gör andra män avundsjuka och naturligt lockar till sig bland annat yngre kvinnor
Och som, oavsett om de är skriftintellektuella som Wästberg eller juridiskt skickliga som min far, effektivt lyckas undvika varje svårare sjukdom, likt de trots allt vore utvalda av guds nåde, förärade möjligheten att dö av ren, lagom obekväm ålder
Istället dömda till att se andra älskade dö runt omkring dem, med varierande grad av förståelse och rädsla, i min egen fars fall fundamentalt utan beredskap för att själv möta den
Om jag nu skulle hedra Ekströms minne vore kanske det mest hälsosamma att helt lägga ned idén att försöka förstå mig på min far, bara sluta spendera tid på det och en gång för alla acceptera eller inte acceptera honom som han är
Men liksom henne själv skulle jag i samma ögonblick upphöra att vara en skrivande människa medveten om att uppväxttiden och dess stoff och minnen är vad som in i det allra sista förblir den vitalaste källan till det som utgör oss
Så vad annat kan jag göra än fortsätta