Att plötsligt återse föräldrar till forna barndomsvänner
när jag rör mig i uppväxtens kvarter
Hur somliga av dem ser så gamla ut, så förändrade, och vissa bara som litet gråare, rynkigare versioner av ansikten jag ändå minns så väl
Känner de igen mig så som jag känner igen dem
Nej
Vanligtvis inte
Att lyckas spåra det barnansikte som var jag då till den jag är nu är förstås också objektivt svårare
Endast om de sett en återkommande gånger genom åren låter det väl göras och ibland inte ens då
Jag står inför fadern till min forna vän Filip och inte heller när jag hälsat på honom, fått honom till att stanna upp, kan han först placera mig, han granskar och grubblar, trots de tjugo år som passerat ser han själv ut precis som jag minns, den lite gråare, rynkigare, tunnhårigare varianten
I högra handen har han en plastpåse med hämtmat från en välkänd kinarestaurang
Sedan går det upp för honom, och han ser mig, men han vet inte varför han ser mig, eller snarare värdet i att återse mig, jag är inget annat än ett vagt minne, en knapp bekant som framförallt fortsätter att hindra hans framfart med maten som bara blir allt kallare i påsen, och för vaddå, säga hallå, hälsa, återkoppla till en tid han kanske själv hellre glömmer
Han bestämmer sig ändå för att räcka fram handen, vilket först tvingar honom till att låta påsen skifta hand, den ser tyngre ut än vad jag trodde, påsen, snarare än mat för två som jag av någon anledning gissat måste det vara för fyra, fem
Vilket i sig skapar en ämnesmässigt relevant följdfråga
Är det med de för säsongen samlade barnen han skall äta en trevlig familjemiddag
Filip, hans lillebror och tillika min egen brors jämnåriga vän,
Kasper
Filippa, barnet utanför äktenskapet, som jag minns det exakta ögonblicket då hon fick komma in från kylan
eller sladdisen, Lovisa, som nu måste befinna sig en bit in i livet efter studenten
Men hans blick säger att han inte vill att jag frågar honom om någonting
Att det vi nu delar bara är humanitetens ytterområde, etiketten och det sunda förnuftet och kanske smaken för kinamat
Jag skall inte blanda mig i om han vill äta fem kinesiska rätter på egen hand
Eller om det ändå är som den inre bilden jag tecknade, frågan jag aldrig kommer att ställa
Visionen av barnen, som jag inte heller sett på minst ett årtionde, tillsammans med sin far, farfar, för även det är han ju, förtärande en måltid som på grund av mig riskerar att behöva sättas in i mikron för en aldrig helt lyckad uppvärmning, kanske den skär sig, oljan, eller så blir tigerräkorna alldeles för sega
Jag borde helt enkelt fortsätta med det jag redan så länge gjort,
hålla mig undan från liv som inte längre har något med mig att göra
Så jag säger farväl, och stiger åt sidan
Med raska, tacksamma steg, skyndar han vidare med en snabb nick åt mitt håll
Sekunderna senare inser jag att det faktiskt var vad jag sa, Farväl, som om vi aldrig kommer att stöta på varandra igen, aldrig erkänna att vi trots allt en gång kände varandra vid förnamn