Varje gång jag följer med min mor till cancerläkaren och får alla hennes uppdaterade värden och scheman för medicinering klara för mig kan jag inte låta bli att undra hur mina egna värden ser ut, vad det är som i det mer dolda kanske pågår inom mig
Det var länge sedan jag skulle beskriva mina kroppsfunktioner som välfungerande, som normala, väldigt mycket av det interna, matsmältningen, vätsketrycket, allt som leder till toalettbesök, har inte känts bra på åratal
Eftersom så mycket av det är självförvållat, en del av något som sammanhanget jag nu befinner mig i vill se som en sjukdom i sig, självsvälten, vomeringarna, det hårda fysiska arbetet, och hur mycket jag än skulle försöka förklara och rationalisera varför jag gör det skulle de bara se det som ytterligare tecken på att jag är sjuk, såväl psykiskt som fysiskt, och de skulle till viss del ha rätt, men bara till viss del, den andra, den för mig viktigaste, den filosofiska, skulle förbli bortom dem och deras världsbild
Felaktigt utgår de från att jag vill leva så länge som möjligt, att smärta är något jag helst vill undvika, att tanken på döden ingjuter skräck och inte, som är fallet, skänker mig den djupaste glädje, liksom livet också kan göra, genom den rigorösa balansakt som jag upprätthåller när jag lever på det här sättet
Då jag vet att kval och kroppsliga behärskningar är en förutsättning för all vishet, ett fysiskt och mentalt kännbart vittnesmål om det mänskliga eländet, som därför heller aldrig per definition kan bli för omfattande
Så jag låter dem i tystnad titta, läkarna och systrarna, på den underviktiga kroppen som följer med den andra underviktiga kroppen, men där bara den ena, den i övrigt sjuka, är den som behandlas
Likväl
Tänk om jag bär på några förökande cancerceller djupt därinne bland lymfkörtlar och tarmar, som tar allt mer plats, en malign tumör som när den väl metastaserar till redundans tvingar mig till sjukhuset för att mötas av den lätt barska läkarblick som säger
Om du bara kommit in tidigare
När jag var ung och mer intellektuellt begränsad var jag fullt beredd att låta första bästa dödliga sjukdom bli min ände
Ännu fri från de flesta obligationer och med ett mer romantiskt seende på världen och livet och döden
När jag sitter härinne vid min mors sida slås jag av att jag förmodligen fortfarande skulle göra det, fastän jag inte längre är vare sig ung eller intellektuellt lika begränsad
Eller så är det kanske precis det jag är