Redan på väg in i porten ser jag dem komma
De bägge grannbarnen, han börjar snart i tredje klass och hon slutar inom något år på förskolan
Båda två med kroppar dömda på förhand till samma problematiska övervikt som sina föräldrar, jag med min uppseendeväckande undervikt
Jag håller upp porten för dem, sedan, hissdörren
Känner igen barnablicken som ser upp mot mig, hur de försöker göra mig och mitt liv begripligt, ser mig i det vinklade ljuset som föräldrarna låtit påskina samtidigt som de försöker bilda sin egen uppfattning
Vem är han, denna tunna egendomliga granne som längre än någon annan levt kvar i en av husets minimala ettor
Som förr om tiden brukade spela musik på relativt hög nivå men som nu tystnat, som inte längre gör ett väsen av sig, som bara syns vid specifika, väl utvalda tidpunkter på dygnet
Jag minns fortfarande när den äldre av dem, pojken, först presenterade sig, hur jag ryckte till, hur jag för en sekund eller två tänkte att det inte kunde vara sant
Han sa att han hette Silke
SILKE, sa jag, närmast som förbytt
Nej, sa han, Z-E-K-E
Ah, Zeke, sa jag, mer lättad än vad jag kanske någonsin varit över ett missuppfattande
Hon, däremot, den lilla flickan, var för liten för att presentera sig, och jag vet fortfarande inte vad hon heter
Nu ser de bägge på mig som om jag måste vara den förste att säga något, att det är vuxenvärldens förpliktelse, sedan väljer barnen om de vill svara begripligt eller inte
För att vara en som interagerar så pass mycket med barnvärlden blir jag förvånansvärt ställd
Zeke ser ut att vara klädd i någon form av sportuniform, ett fotbollslag eller dylikt, ett lagom desperat hoppfullt försök från föräldrarna att stoppa barnfetman för att ta över fullkomligt
Vad kan jag om sport, finns det något lika ointressant, vad skall jag egentligen säga
Hissen deklarerar med sin diskanta kvinnostämma Våning fyra och jag förbereder mig på att öppna hissdörren
Kanske jag inte behöver säga någonting alls
Men vad som istället uppstår är ögonblicket då våra ytterdörrar skall öppnas, det går inte att öppna båda samtidigt, de slår in i varandra, någon måste välja att gå först, min interiör blir den mest exponerade, man ser in i hela lägenheten medan deras bara skönjer hallen
Jag förväntar mig att de skall öppna ytterdörren men det gör de inte, de verkar invänta mig, inte av artighet utan av barnslig nyfikenhet
Är det sant att du bara har ett rum, säger han, Zeke, plötsligt, precis innan dörren min motvilligt öppnats
Han säger det som om det är något han hört föräldrarna säga med nedlåtande ton, att det är direkt suspekt att en vuxen människa i deras egen ålder lever sitt liv på arton kvadratmeter
Att det inte är så man gör, lever livet, att det är inkorrekt och ett tecken på att ni bör hålla er undan, barn
Lutande över tröskeln står han och spejar
Men det är ett rum som innehåller allt man behöver, försöker jag
Vad menar du, säger han, och jag förstår att han undrar, vad då behöver
Jag har en säng, en fåtölj, ett kök, en dator, ett bibliotek, lägger jag till i hopp om att framstå som jag vet inte vad egentligen
Ingen teve, säger förstås han med stora ögon och jag måste ju bekänna sanningen
Nej, ingen tv
Men en dator med ganska stor skärm, lägger jag till efter en kort stunds tystnad
Hur lever man utan teve, fortsätter han och ser på sin syster, som nickar, eller något åt det hållet, hon verkar hålla med, hur lever man utan teve
Jag tittar återigen på hans utstyrsel, Gillar du sport, frågar jag
Nej gör du
Nej, inte egentligen
Jag tycker bättre om Fortnite, säger han
Det kan jag förstå, säger jag
Men jag måste hålla på med nån sport för annars får jag inte spela
För ett ögonblick ser han nästan ut att tycka sämre om föräldrarna än han gör om mig
för ett ögonblick
Du brukade alltid väcka mig med ditt musikspelande när jag var mindre, säger han, och ser på mig med visst övervägande
Lillasyster nickar, även hon måste ha blivit väckt, det här kommer hon minsann ihåg, trots att hon var så liten, ett trauma för livet
Jag ber om ursäkt, jag var inte medveten om exakt hur mycket det lät in till er
Det är därför det finns hörlurar, fortsätter han, och låter nöjd med sig själv, detta var ett riktigt bra argument
Sant, säger jag, det är därför dom finns
Är det därför musiken inte längre hörs, för att du skaffat dig hörlurar
Nej, eller ja, jag har hörlurar men jag lyssnar helt enkelt inte så mycket längre
Tycker du inte om musik
Jo, men jag behöver den inte på samma sätt
Sedan är det som all frågvishet rinner av honom, som om han mer än något annat bara förspillt tid på mig, tid som han istället kunde ha använt till att spela Fortnite, tittat på teve, ätit glass och kakor
Ni får ha det så bra, säger jag, och skjuter igen ytterdörren efter mig
Hör honom låsa upp, ser genom titthålet hur deras ytterdörr skymmer sikten, och sedan hur trapphuset återigen framträder när den kraftfullt smälls igen