Stunden då jag inser att det är över ett halvår sedan jag självvalt lyssnade på någon musik överhuvudtaget
Vart tog det vägen
Behovet
När jag under åren i Örebro ägde tystnaden lät jag musiken fylla nästan varje vaken timme
Jag kunde knappt fungera utan musik, tanken, läsandet, skrivandet
Hela den här sidan började sitt liv i januari 2010 som ett diskutabelt utlopp för just musikrekommendationer
Nu när tystnaden sedan den malande hörselskadan i februari 2020 är ett omöjligt koncept, och jag lever i ett bostadshus som inte kan kallas annat än lyhört, har jag istället gjort mig allt mer av med den
Aldrig trodde jag att musiken, kulturformen som jag tidigare kallat den viktigaste skulle kunna förlora så gott som all vikt, så naturligt avdunsta från mitt liv att jag först inte ens märker att det hänt
utan plötsligt blir varse när jag tidigt på morgonen sitter och skriver och bara öronen och fåglarna och tangenterna hörs
Men medan jag skriver det här påminns jag även om distansen jag upplever till dagens musikvärld, svårigheten i att få en meningsfull överblick, att engageras av ett outsinligt flöde där så mycket är medelmåttigt, en ung generation som för sin talan och artistiska spridning genom sociala nätverk och streamingtjänster jag förvisso förstår effektiviteten med men som tar alldeles för mycket av ens eget liv i anspråk
Kanske också min faktiska förmåga att uppskatta musiken, försvunnit med min fysiska oförmåga att lyssna på den med noggrannheten den förtjänar
Vad jag däremot vet är att separationen inte heller handlar om något så kallat uppstått inre lugn, utan snarare, vill jag intala mig, om sökandet efter acceptans, ett förlikande med de ofrånkomliga ljud som världen bjuder på, de ljud som jag tvingas leva med och den vaga idén om att från den punkten komma världen närmare och kanske erfara något som musiken aldrig låtit mig se eller känna
Som om punkten i min existens är nådd då eskapismen, den enskilda människans solipsism och noga utvalda soundtrack slutligen spelat ut det mesta av sin roll och det enda hopp jag har kvar är att bli ett med den oundvikliga verkligheten
Och om alla konstarter kan sägas sträva mot musiken, den enda där formen utgör själva innehållet, så är det också den allra nödvändigaste att initialt försöka göra sig av med
Det grundläggande första steget mot infriandet av ögonblicket då man slipper det diktande upplevandets alla förvrängningar och lögner
Befriad från sig själv flyter man så slutligen iväg med strömmen mot ingenting
Den enda sanningen
sanningen som väntar i meningslösheten