Världen min bror frånsade sig i och med hans förstföddas kärleksfulla intrång i vardagen
Utövandet av den begåvning, av det som han kanske, trots allt, var satt till världen för att utöva
Istället omskolning till något betydligt mer nio-till-fem-lämpat
Han såg det inte som en uppoffring då, världen, som var restaurangens och kockens, hade redan under en längre tid kostat på i relationen med flickvännen, med honom själv, hans humör och substanskonsumtion
Så från att ha arbetet med åtskilliga av Sveriges mer kända kockar försvann han hastigt från den världen, för att helt stiga in i en annan
Han älskade att vara pappa, att vara föräldraledig med sonen, ingenting verkade saknas honom egentligen, även om han förvisso alltid varit svårläst min bror, liksom jag själv, men han såg fräschare ut, humöret var inte lika korthugget
Jag antar att han slentrianmässigt skulle kunna benämnas som en familjeman som hade sina prioriteringar i rätt ordning
Men det kan inte vara helt lätt att ge upp något man är begåvad på och uppskattad för, att lämna familjen man har i en värld för skapandet och bevarandet av familjen i en annan
Så på sätt och vis hade jag väl alltid förväntat mig dessa ord från honom, ord som bara tagit längre tid på sig att träda fram än vad jag ursprungligen hade gissat, att han ändå, trots allt, innerst inne, skulle vilja ha en liten restaurang, där han mer småskaligt och mindre självdestruktivt kunde få ägna sig åt något han aldrig slutat älska
Att han fortfarande är en människa med vissa drömmar
Han såg nästan ut att skämmas en aning, ansiktet blev rödare, när han sa det till mig, hemma hos vår mor i vardagsrumssoffan när det bara var vi två därinne, kanske för att han vet att jag är en människa utan tydliga drömmar, ambitioner eller begåvning
Kanske också för att mitt eget förhållande till mat är så komplicerat
Vi har inte heller en sådan relation, min bror och jag, det förtroende samtalets, egentligen har vi bara med åren bundits samman genom en liknande kärlek och känsla av obligation till våra familjegemensamma barn, hans direkta avkomma och mina brorsbarn
För att vara alldeles för teatral, så skulle vi båda dö och döda för dem
Utan att lägga någon egentlig värdering i det skulle jag förmodligen mer impulsivt dö och döda för dem, eftersom jag är en människa utan något annat väsentligt i livet, jag kan med ögonblicklig direkthet göra mina brorsbarn till det enda av riktigt värde
Men min bror har ännu drömmarna om ett liv bortom barnen kvar
När han säger det till mig, bjuder in mig i denna bekännande förtrolighet, blir jag smått rörd, något liknande har nog aldrig utspelats mellan oss, och jag känner att jag måste säga något i min tur, att han väntar på det, antingen påstå att jag förstår honom, hur det är att ha drömmar, vilket jag inte gör, annat än rent psykologiskt, men det är inte vad han är ute efter, min boklärdhet, nej, så vad kan det vara, och så slår det mig plötsligt
Han vill att jag säger till honom att det är okej
Att han fortfarande får föreställa sig ett liv där han gjort naturligt avkall på våra barn, eftersom de nu vuxit upp och blivit stora, självständiga, kanske redan studerar på universitetet eller har jobb på annan ort
Att han till skillnad mot mig då har ett nytt möjligt liv att leva
Jag ser honom i ögonen och försöker le av hela mitt hjärta